3 saker jag inte riktigt hade räknat med (även om jag kanske borde)
- hur mycket amning det faktiskt handlar om. Ibland flera timmar i sträck med små sovpauser emellan. Framför allt kväll och morgon.
- att min kropp skulle behöva en massa återhämtning. Lyckan när jag äntligen kunde börja sitta upp mer än väldigt korta stunder för att det inte längre gjorde ont i underlivet. Jag tänkte liksom att det skulle vara relativt frid och fröjd att slippa magen men det blev lite andra krämpor istället.
- hur ont det gör i hjärtat att inte kunna trösta barnet. Flera kvällar och nätter på raken låg hon och gnydde och ibland grät vid bröstet och jag grät också en skvätt. I natt har jag sovit ungefär 6 timmar totalt med en rätt så nöjd bäbis. Sicken skillnad asså! Ska inte jinxa men hoppas det håller i sig :P
3 saker som håller mig flytande
- att pappan och barnet går på förmiddagspromenad nästan varje dag. Då får den trötta mamman dricka en stor smoothie och surfa i fred en timme eller två.
- stickning. Asså det sägs ju att en ska passa på att sova när barnet sover osv men dels är det väldigt svårt att sova på beställning (framför allt när en inte vet om barnet somnat ordentligt eller inte) och dels så behöver jag lite fritid och roliga saker. Stickning ger avkoppling och sinnesro. Draken får fina kläder och en glad mamma. Win-win!
- att min nya minifamilj är så himla fin
3 saker som stärkt mig som mamma
- att vi var på vårdcentralen för uppföljning av min KBT-behandling tillsammans hon och jag. Jag både ammade och pratade och det gick jättebra! Sen kom pappan och hämtade oss och vi fick pusta ut i bilen på vägen hem.
- att hon faktiskt somnade i sjalen andra gången jag provade den. Har stora förhoppningar på att detta ska stilla kvällsoron lite iaf! Om inte annat så är det väldigt mysigt (men hur varmt som helst!)
- vetskapen att jag överlever trots väldigt få timmar sömn, smärtande bröst (från allt oroligt slitande och bökande) och att jag ibland inte får i mig frukost förrän klockan 11.
Det är ju galet mycket som ändras i livet när man får barn för första gången. Att helt plötsligt förlora sin självständighet, att plötsligt ha ett litet liv vars behov man ständigt prioriterar över sina egna. Och kroppen som inte är sig lik, som gör ont och kanske ser annorlunda ut. Men efter ett tag så har man ju vant sig. Amningen kommer att bli mer strukturerad, små barn gnäller utan anledning, större barn är lättare att trösta. Man blir bra på att klara sig utan sömn och snart sover ju barnet ändå många, långa timmar varje natt. Kram
ReplyDeleteVilken trevlig lista!
ReplyDeleteAmningen var också något jag inte hade väntat mig, alltså att Lillen skulle äta HEEELA tiden i början...;) Mysigt med sjal, hoppas att det fortsätter funka lika bra!!
ReplyDeleteSå himla fint inlägg, Helga! Kan verkligen minnas alla de där känslorna och stunderna. Och att ha en sån liten knodd i sjal alltså <33
ReplyDeleteJapp. Kommer ihåg hur fysiskt ansträngande det var. Tur att man är hög på lycka över den lilla nya så att man på något konstigt sätt ändå orkar. Bergochdalbana verkligen. Och att ens eget välmående är så nära knutet till den lillas välmående.
ReplyDeleteMen det här var ju kanske ett av de finaste och ärligaste inläggen om hur det är att bli mamma. Jag har inga barn själv, så jag kan inte förstå hur det är. Men det känns så viktigt att det både får vara jobbigt och tröttsamt, samtidigt som det så klart är det finaste som finns.
ReplyDelete